I år ska vi titta närmare på Trollhättans historia och på olika tiders invånare utifrån vad Ttela (Tidningen Trollhättan, Trollhättans Tidning) har skrivit genom åren. Sju och en halv kategori ska vi stifta bekantskap med, de första sju i ett rullande schema, och så en halva som bryter av lite då och då. Ni kommer snart in i tänket. I dag börjar vi med kategorin Brottsplats Trollhättan i vilken vi får veta mer om ett för oss 110 år gammalt mord.
Tidningen Trollhättan, som lokaltidningen hette som nyfödd, rapporterade händelsen som ”Familjedrama i Trollhättan”. Till att börja med vet man att hustru Prinselina dör. Däremot är det väl inte säkert vad som exakt tar död på henne. Vi följer Tidningen Trollhättans rapportering kring fallet.
Snickaren John Pettersson, som till vardags kallas för Prins, slungade sin fru Lina (Prinselina) mot spiseln med en sådan kraft att hennes bukhinna brast.
Anledningen var att Pettersson och hans son kommit hem dyngraka och bråket som startades snart utartade i slagsmål. Lina upplevde situationen som alltför hotfull och bestämde sig för att gå emellan de två ”stridstupparna”, alltså mannen och sonen.
Hon forslades mycket medtagen till lasarettet i Vänersborg; ingen trodde att hon skulle överleva. Det gjorde hon inte heller, och händelsen kom att rubriceras som ”mord på hustru”.
En granne sprang upp till Doktor Andersson som också höll till i huset och berättade att fru Pettersson var ”fördärfvaslagen” . Doktor Andersson ringde på studs till polisen, som snabbt kom till platsen. Där låg Lina på sängen och hennes man satt i en soffa, väl på lyran. Prins häktades och fördes därifrån och läkare tillkallades för att förbinda det allvarliga såret hon hade i underlivet.
Bäst som läkaren håller på och lägger om såret, kommer sonen Hallman-Pettersson hem. Kraftigt berusad. Av denna anledning nekar polisen honom att komma in i lägenheten. Det kunde han förstås inte tolerera. I stället blir sonen förbannat och skallar polismannen som står i vägen för honom.
När han väl lyckas ta sig in i lägenheten och förstår vad som hänt, skriker han åt sin mamma att ”du kan gärna ligga där, Prinsalina”.
Polisen försöker gripa sonen, men han är vild och försöker stenhårt att kämpa sig loss. Mamman, med sitt dödliga sår, försöker ge sig upp för att hjälpa till att befria sonen. Hon är så ivrig att läkaren är tvungen att hålla henne kvar med våld. Sonen Hallman-Pettersson utdelar i samma läge en allvarlig spark i huvudet på en av polismännen – tillräckligt hård för att metallnummerplåten slås in i det hårda lädret i kasken. Bara det faktum att polismannen är utrustad med kask borde ha räddat livet på honom. Till slut lyckas man binda både händer och fötter på den rasande mannen, som under ett ”ryligt tjut” kördes till polisstationen, där hans far Prins redan befinner sig.
Noterar du att i ena berättelsen är sonen involverad, i den andra kommer han hem först senare?
Modern Lina tar man sedan via landsvägen till Vänersborgs lasarett, där hon efter försök till operation avlider senare samma kväll.
Dagen efter påbörjas polisförhören samt en granskning av de sängkläder som polisen beslagtagit kvällen innan. Av allt att döma tycks Linas död ha åsamkats av ett vasst föremål snarare än en spiselkant.
Grannen hade också hört Lina skrika ”du skall väl inte taga lifvet af mig” innan händelsen. Det gjorde grannen orolig och sprang mot lägenheten. I dörren möttes hon av Lina som medtaget släpade sig framåt några steg ut på gården, där hon till slut sjunker ner på en stengärdsgård och frågar efter vatten.
Hon får vatten, och fortsätter därefter med att försöka ta sig nedåt vägen, men faller omkull under svaga rop efter en doktor. Grannen skriker efter hjälp och andra grannar uppmärksammar situationen nog för att den första grannen ska kunna springa och hämta doktor Andersson. Grannarna bär tillbaka kvinnan in i lägenheten. Snickare Pettersson möter dem ute på gården, men han gör inga ansatser att hjälpa till. När grannarna frågade hur det gått till, svarar Prinselina att mannen sparkat henne.
Pettersson själv försöker till att börja med komma undan polisförhören genom att skylla på att han inte mindes något av gårdagens händelser, han hade ändå varit bra full. Men när han får veta att hans hustru var död, berättar han att han under ett gräl tilldelat sin fru ett hugg i underlivet med en täljkniv. Hustrun hade skällt på honom för att han supit och kallat honom för ”fylleso”. ”Det väl var den ondes mening att kniven var tillhands”, menade han på.
Mannens beteende under polisförhören beskrivs som ”ohyggligt hårdt och kallt”. Han rör inte en min, men säger att han flera gånger hotat att skära ihjäl henne. Det var väl för all del att det var sorgligt att han tagit hennes liv, men samtidigt var det nog ändå bra att det en gång för alla blev slut på makarnas ”eländiga samliv”, står det i tidningen. Att han söp ganska friskt berodde på att Lina vanvårdade deras hem, förklarar han.
Den tidigare nämnda grannen berättar emellertid att Lina en gång, två veckor innan hon dödades, hade i sängen givit sin man ett så våldsamt slag i huvudet att han fått ett öppet sår rätt ovanför ena ögat. Här lämnade hon honom och gick in till en av grannarna. Genom väggen hade man kunnat höra Pettersson ropat på hjälp för att han höll på att förblöda. När sonen Hallman-Pettersson kom hem, som vanligt berusad, och fick höra att mamma slagit pappa, rusade han in till grannen och slet upp henne, och ”misshandlade henne å det hjärtlösaste”.
Prins och Prinselina har i många år varit kända i Trollhättan för sitt ”ytterst sorgliga familjelif”. På senare tid hade mannen inget arbete utan gick jämte sin son på dagarna och söp. Hustrun fick försörja familjen genom handel med fjäderfän. En annan son har tidigare under året supit ihjäl sig.
När Prins Pettersson senare skulle ställas inför rätta, gör han honnör åt åklagaren. När han ska redogöra för sina levnadsförhållanden, berättar han att han kommit till Trollhättan som 16-åring och att han sedan dess arbetat 9 år vid Önan, deltagit vid kanalarbetet vid Stallbacka 1871. Under 2 år hade han dessutom varit snickare vid järnvägsstationen i Trollhättan. Till företaget Stridsberg & Björk kom han 1879 och hade där stannat i 26 år, men hade i våras fått sparken för att han fört ett för supigt liv.
Fler uppgifter på makarnas osämja framkom härefter under rättegången. Ett vittne berättade att hon några månader tidigare hört Linas skrik: Kom Karin, Kom, Karin, nu mördar han mig. Vittnet sprang till platsen och fann Pettersson stå med handen om Linas nacke böjande hennes framåt. Med andra handen svängde han i högsta hugg en yxa eller en slägga över hennes huvud. Han blev förvånad när vittnet dök upp och släppte sin hustru och bara gick sin väg.
Här får Pettersson beskriva sitt äktenskap. ”Aldrig annat än eländigt. Första åren gick an, men Lina hade sina ryck då med. Vi ha haft fullt upp af mat och dryck. Men hon skötte inte hemmet utan sprang omkring.”
”Mina 2 små pojkar tog dom till fattiggården. Trasorna slängde omkring dem med snören. Lina sprang rundt omkring på hotellen och kom hem midt i nätterna och jag fick sitta hemma och vänta på’na.” Hade inte Pettersson anledning att misstänka henne för otrohet, undrade domaren.
”Si svartsjuk har jag aldrig varit – men det var hon.” ”Si Lina var en redig arbetsmänniska som kunde med allting. Hon var nykter och smakade aldrig en droppe vin en gång.”
Vid förfrågan varför de inte skiljde sig, svarade Pettersson att han faktiskt besökt prosten häromåret, men han var för full, och prosten hade bett honom att komma tillbaka när han var nykter. Men det blev aldrig av.