Guld i Gärdhem… det har man väl aldrig hört talas om…väl? I Gärdhem finns Guldkullen och vad som finns i den är inte helt klarlagt, även om försök gjorts. Artikeln, som publicerades den 23 december 1967, är skriven av signaturen ES, sannolikt Erling Svensson, som skrivit flera historiska artiklar över Gärdhemsområdet för Tidningen Trollhättan. Låt artikeln börja:
Denna berättelse kommer att handla om när Gärdhem fick en alldeles egen guldgruva. Det låter väl för de föesta helt orimligt, men… det är faktiskt helt sant. Ett rykte som berättar att det skulle dölja sig en guldåder i socknen har figurerat i ett par hundra år. Det var de två gårdarna Fåstorp och Bol som fick stå i centrum för detta resonemang.
Karl-Axel Andersson i Rörstorp kan berätta att hans mormor som var född i Bol 1820 kunde omnämna att redan i hennes barndom kallades en viss bergsknalle för ”Guldkullen”, alltså för 200 år sedan. Någon exploatering hade inte förekommit under 1800-talet. Detta dröjde ända tills 1903 då Olle Johansson i Fåstorp som en tid varit över till Amerika och där till skillnad mot många tjänat en efter dåtidens förhållanden en förmögenhet inom gruvindustrin. Inom parentes kan nämnas att även hans morbror varit över och förestått matservering som utspisade rallarna som byggde den stora järnvägen tvärs över staterna. Han träffade Buffalo Bill och många andra stora män i Amerikas historia, indianer och så vidare. När han kom hem och berättade alla sina upplevelser för gärdhemsbönderna ville de knappast tro honom, de sa ”han är galen till att ljuga” – men det var sant, hela indianhistorian och järnvägshistorian kunde han skiljdra. Hans berättelse skulle vi i denna generation få höra.
Nåväl, Olle i Fåster, som man i vardagslag sade, var just den rätta mannen som kunde bearbeta ”Guldkullen” eftersom han sysslat inom bergshanteringen.
När sprängskotten började knalla började rykten gå långt utanför socknen. Att gärdhemsborna höll på att sätta upp en alldeles egen guldgruva och att de skulle bli stormrika. En viss avundsjuka från grannsocknarna kunde skönjas att Gärdhem skulle ha äran att ha så fin metall i sina bergsknallar.
Mycket arbete lades ned. Malmprov togs till Stridsbergs för analys och sakutlåtande. Provet utföll väldigt bra. Det var högvärdig kopparmalm, men, malmådern var emellertid så liten att en brytning knappast kunde tänka sig lönbar, Fortfarande ligger det stenhögar i beteshagarna, som vittnar om dessa brytningsförsök. Man ser tydligt, att stenarna som känns tyngre än vanliga, har en grönaktig kopparutfällning. Vidare innehåller dessa talrikt med svavelkristaller som till färgen är guldgula.
Ryktet om att det i Gördhem gömdes sig guld fick nytt liv efter att det blivit bortglömt. Det var år 1948 då den stora kraftledningen byggdes.
En stolpe skulle placeras på en bergsknalle vid bäcken på gården Bols marker. När kraftverksarbetarna kom till berget med dynamit i händerna, sade Axel Skogsberg, gårdens ägare: ”nu får ni allt se upp för det är guld i backen enligt en gammal sägen”.
Et t skott sprängdes. Ytterligare ett detonerade. Då när röken höll på att skingra sig, sade en lapp, som hade erfarenhet av gruvor: ”Nu jädran, nu har vi kommit mitt upp i den där guldgruvan”.
Med guldfeber i blick började de titta på stenarna som låg strödda i mängd. Samtidigt hade man kommit på en häftigt forsande vattenåder. Detta försvårade arbetet varför en pump i all hast monterades upp och gick natt och dag tills man murat upp stolpens grundpelare. Stolpen restes. Men det kraftoga flödet underminerade rätt snart den uppmurade foten varför stolpen snart välte och tillfogades stora skador. Stolpen kom återigen på plats och man fyllde helt igen hålet. Någon grundlig geologisk undersökning blev ej gjord men några prover som inlämnades till analys gav ett fint resultat av en 30-procentig kopparkishalt.
Lantbrukare Axel Skogsberg anade de eventuella värden som fanns i kullen och en inmutning kom snabbt till stånd av det aktuella området som med lantmätarens hjälp inristades på en speciell karta. Härmed har han nu genom all framtid förbehållt sig brytningsrätten, detta genom Wargöns AB.
Gärdhemsborna fick aldrig realiserat sina ljusa drömma om gruvdrift av kanske rentav bergslagsmänster. Kanske man någon gång i framtiden återigen börjar skjuta i bergsknallarna och tanken blir verklighet. Den som lever får se.