Axel Reinarths cykelresa fortsätter. I detta avsnitt är han i Syrien. Häng med – förstås! 
Del 14
Jag blev en dag under vår vistelse i Syrien av en arab tillfrågad vad jag tyckte om landet. Utan förställning delgav jag honom, att jag tyckte mycket liknande en öken. Mitt svar behagade honom inte, men vad annat kunde jag svara, då jag funnit det vara så.
Från trakten av Jordan ända in mot Damaskus ser man intet annat än sten över vidderna i det syriska höglandet, som hastigt höjer sig från Jordan. Här och var ser man någon av den kantiga kullerstenen uppförd druserby, och ute på det steniga fältet gå kamelhjordar och beta av den föda som knappast finns. Hur här kan växa något, är en gåta, men det lär dock göra det, ty både människor och djur leva här.
Vår färd gäller i förstone Damaskus, ”Österlandets pärla”, som Mohammed, då han såg staden, kallade ”en pärla infattad i en smaragd”.
Vattnad av Antilibanons källor och snö och badande i österländsk sol, omgives staden av en riktig lustgårdsvegetation. De gamla folken sågo också i Damaskus en reflex av paradiset.
Staden ligger 700 meter över havet och i nordvästra delen av den bördiga oasslätten Guta, forntidens Ager Damascenus, som i nordväst begränsas av Hermons skoglösa utlöpare.
Ur den härliga grönskan reser sig Damaskus minareter. Moskéernas antal uppgives till bortåt ett par hundra.
Damaskus är en gammal stad, som överlevat både Babel och Nineve, och som haft skiftesrik historia.
Där bildades under Salomos tid ett arameiskt rike, som under ett helt århundrade kom att bli Israels rikes huvudfiende.
Den erövrades av konung David, men återtogs senare av Reson, konung i Syrien. Sju och ett halvt sekel före Kristus togo assyrierna Damaskus, och sedan gick den ur hand mellan de fyra stora världsrikena tills den i sjunde seklet efter Kristus erövrades av araberna och 1518 av turkarna.
Staden, som nu är i fransmännens händer, och vilkas regemente är både vaket och strängt, omgives på alla sidor av taggtrådshinder, så kallade ”spanska ryttare”, en försiktighetsåtgärd mot druserna, ett religionsfanatiskt folk från Antilibanon, vilka gjort allvarliga uppror, och som fransmännen till och med i år gång på gång varit i eldstrid med.
Druserna väntar en världsfrälsare. Deras furste, Hokim, död år 1000, skall komma igen.
De begagna ej starka drycker eller tobak, och deras kvinnor bära inga smycken eller granna kläder.
Stadens intressantaste gata är den så kallade ”Raka gatan”, Derb eller Mustagim, omtalad i samband med Paulus’ omvändelse, och där Ananias sökte upp honom i en viss judes hus. Det är en affärsgata med basarer, överbyggd, trång, smutsig och osund och en halv kilometer lång.
För 2 000 år sedan lär den ha varit 30 meter bred, indelad i rid-, kör- och gångbana genom präktiga korintiska pelarrader flera meter under den nuvarande gatunivån.
Ett stycke norrut från gatan vid dess östra ände visas i en viss Ananias hus, där fransciscanerna ha ett litet kapell som minne åt den heliga platsen, där Pauli andlige vårdare bodde. Och utanför den östra stadsmuren ligger en katolsk kyrkogård alldeles mitt för den plats, där aposteln skall ha firats ned från ett fönster, då han flydde för de över hans omvändelse uppretade judarna.
Inom stadens murar finnas ännu stora ruinhögar från fransmännens bombardemang av staden under striderna med druserna i fjol (1927, red. anm.), då hela kvarter av den gamla sagostaden förvandlades till rykande ruinhögar.
Det inre av staden verkar hopträngt och smutsigt, och privathusens yttre ger ett föga fördelaktigt intryck. Men tittar man in genom dörren, finner man där inne en öppen gård med golv av mosaik, rik på härlig grönska av apelsinträd, jasmin- och rosenbuskar samt en behagfullt lekande liten springbrunn mitt på gården. Där inne har familjen en liten värld för sig själv, där den njuter avskild från livet ute på gatan.
Men vi lämna den minnesrika ”Österns öga” för att på vår färd mot Medelhavet få skåda de storslagna bergen Hermin, vars långsträckning vi redan sett till vänster om oss på vägen mot Damas, som fransmännen kalla Damaskus; Antilibanon och Libanon.
Vägen är god, livligt trafikerad av bilar och leder på sluttningarna närmast Damaskus genom en underbart härlig natur, frisk och lövrik och med porlande bäckar.
Här och var uppe bland bergen träffa vi på en militärpost, fransk naturligtvis, som förlagts där uppe för att bevaka druserna. Även en liten fästning har man byggt upp där, över vars murar ett par svarta kanoner blicka ut över berglandskapet.
I detta fäste ligga ett 40-tal svarta soldater från Senegal med franskt befäl, och i andra trakter finns svarta trupper från andra franska afrikanska kolonier.
Vid fransmännens hårda strider mot druserna i fjol sägas 10 000 soldater ha stupat. Men det kom icke i pressen, om det nu berodde på att de stupade voro av svart hudfärg (?), ty det är dessa svarta kolonitrupper som skickas fram i elden.
Det jäser här nere bland folket, som icke är belåtet med den franska regimen. De vänta på en samfälld resning, som skall kasta av det franska oket.
Det är för övrigt en underlig sammansättning bland folket här nere. De skilja sig nämligen i tre partier, vilka vart och ett ha sin huvudstad, som för dem är helig.
Så finna vi Shicpartiets huvudstad i Baalbeck, Drusernas i Baklin och arabernas i Damaskus. I den senare staden äro en femtedel av dess 300 000 invånare druser, vars hela antal i landet är omkring 500 000.
Vi nå upp till en höjd av 5 000 fot över havet, där vi åka genom täta molnmassor, som fuktiga och råa svepa fram kring topparna och i dalarna under oss. Om ej molnen varit så täta, skulle vi haft en storslagen utsikt över bergmassiven, men nu se vi ingenting, knappt vägen tillräckligt långt framför. Min ”Viola-maskin” har utstått stora påfrestningar här och i andra länder, men är alltjämt lika god trots en mycket tung packning.
Ett trettiotal kilometer från havet komma vi in i bättre villasamhällen på Libanons västra sluttning där beirutbor och andra slagit sig ned. En del bo där för rekreation.
Åter skåda vi Medelhavets blåa vatten och andas den friska havsluften efter åtskillkiga dagars vistelse i inre landsändar, där vi pressats av damm och sol. Med Beirut, Syriens förnämsta handelsstad, säga vi farväl till dess land och folk.
