I dag, mina vänner, kommer Axel Reinarths inlägg från Rom, staden på de sju kullarna.
Del 10
Bland städer, som genom sina minnen särskilt fängsla resenären, torde den gamla kejsarstaden vid Tiber vara den förnämsta. Vem har icke läst dess historia och bävat inför berättelserna om dess kejsare, vars storhetsbegär aldrig kunde mättas, ehuru de slösade enorma summor på stilfulla palats, vars ruiner ännu i dag tala om svunnen mäktighet, och vilkas nöjeslystnad stillades genom vilda gladiatorspel eller kristna martyrer, vilkas blod flöt på Roms arena. Men dåtidens Rom kunde icke tillfredsställas och det nutida känner sig icke nöjt, förrän dess makt betydligt utvidgats över stora delar av världen. Andra riken kunna nöja sig, men Rom ser sig om efter mer.
Det är dess minnen från svunna sekler, som ständigt framstå för en, då man går omkring i staden och betraktar ruinerna av det forna Rom, vilka undan för undan bringas fram i ljuset genom omfattande utgrävningar och konserveringar.
De intressantaste delarna äro Palatinus och Forum romanum. Det förra utgöres av en höjd – en av de sju kullarna – på vilken de forna kejsarpalatsen förnämligast lågo, och där Caligula föll för tribunen Choereas hämnande svärd i en gång mellan Livias hus och Caligulapalatset. På denna höjd låg den gamla staden eller det ursprungliga Rom, kallat Roma quadrate efter kullens form, och omgivet av en mur eller murar. Det senare är beläget i en dalsänka nedanför nämnda höjd och upptages av ett flertal tempel, talarstolar och triumfbågar med mera.
Helt nära Forum romanum ligger Colosseum, färdigt år 80 efter Kristus, och uppfört på den plats, där Nero låtit anlägga en stor konstgjord sjö. Det hade plats för 50 000 åskådare. Dess golv hade kunnat sättas under vatten, där sedan fingerade sjöstrider utkämpades. Det äger ett stort antal underjordiska gångar, och underbyggnaden innehöll rum för de vilda djuren och maskineri för sceniska förändringar av alla slag.
På ena sidan av Palatinus låg cirkus Maximus, där många kristna kastats för vilda djur, och ett stycke längre bort finnes de väldiga ruinerna av Thermen Caracalla, som var ett offentligt badhus. Sådana ruiner finnas flera, vittnande om att de gamla romarna badade flitigt, medan Rom av i dag äger föga av det slaget.
Den servinska staden, så kallad efter den utvidgning konung Servius Tullius företog, omgavs av en storartad och mästerligt anlagd mur, som till största delen löpte utefter branta klippor. Av denna mur återstår ännu vissa delar välbevarade.
Efter de puniska krigen växte invånarantalet hastigt, och vid kejsartidens början var Rom en öppen stad med på sina ställen överbyggda murar och förstäder utanför murarna. Under kejsarna Aurelianus och Probus tider måste en ny mur uppföras till skydd för de allt farligare anfallen norrifrån mot romerska riket. Denna mur har ofta varit reparerad samt omger, vacker och imponerande, till stor del ännu staden.
Dalsänkan Forum romanum var hjärtpunkten i det gamla Roms offentliga liv. Som denna del var sumpig och genomflöts av en bäck, kanaliserades den redan 600 före Kristus till Cloaca maxima, och bidrar ännu till Roms dränering.
Forum romanum begränsas på ena sidan av den kapitolinska höjden, på vilken och över gamla ruiner reser sig det nuvarande ståtliga Viktor Emanuels-monumentet, som även inrymmer den okände soldatens grav. Invid denna höjd finnas sparsamma lämningar av Concordia-templet, uppfört av Tiberius samt av Vespasianus-templet och Saturnus-templet, det senare en urgammal helgedom. På Forums ena långsida låg Basilica Julia, med mångdubbla pelargångar, och med golv av vit marmor. Mittemot sydöstra kortsidan av basilikan stod Castors-templet (helgat åt riddarnas skyddspatroner, Castor och Pollux, som skulle hjälpa romarna i slaget vid Regillus). Av detta återstår tre sköna kolonner.
På kortsidan åt sydöst begränsades Forums area av Templum divi Julii, en helgedom uppförd av Augustus till den bland gudarna upptagne Julius Caesars ära och på samma plats, där den mördade diktatorns kropp brändes upp av en uppviglad folkhop.
På gatan Sacra via (”heliga gatan”) som går tvärs igenom Forum, stundom hade sin slutpunkt, står Titusbågen ej långt från Colosseum med reliefframställningar av helgedomarna från Jerusalems tempel, såsom den sjuarmade ljusstaken med mera. Vid denna gatas nedersta del låg Vesta-helgedomen, där man underhöll den heliga elden på statens härd, den romerska statens mest vördade helgedom. Vid samma gata låg även Faustinatemplet, som Antonius Pius lät uppföra åt minnet av sin ovärdiga gemål, och som efter hans död även invigdes åt honom.
Där låg även den så kallade Konstantinsbasiliskan, påbörjad av Maxentius, och av vilken återstå tre ofantliga valv.
Sydöst om staden, inbäddad i trädgårdar vårdade av munkar, ligga de vidsträckta katakomberna med sina många minnen från svunna tider, då de kristna utstodo svåra förföljelser, och där de begrovo sina trosfränder, som lidit martyrdöden på Roms arena eller dött en naturlig död. Den förnämsta bland dem är S:t Calistuskatakomben, som, uthuggen i den vulkaniska tuffen, ännu innehåller gamla målningar och bilder samt benrester. De flesta benen hava i senare århundraden förts till kyrkorna. Nedgångarna till dessa gravkamrar voro hemliga, dolda i något buskage eller dylikt för att de förföljda där skulle kunna vara skyddade.
Den romerska campagnan sydöst om Rom är översållad av gamla ruinrester, vilka på den tid aposteln Paulus, som fånge via Appia – samma väg jag själv åkt på min cykel – fördes till Rom, voro ståtliga byggnadsverk av offantliga dimensioner. De stora stenplattorna på den gamla vägen, som nu delvis ligger oanvänd, bära djupa spår av de gamla romarnas klumpiga vagnar. Gångna sekler hava satt sina märken i dem.
