Del 1
I dag på Internationella kvinnodagen kan det kanske passa bra att titta lite närmare texter som publicerades i Tidningen Trollhättan kring frågan om kvinnlig rösträtt 1907-1909. Det finns rätt så mycket materal, så fler delar följer. Vi börjar med en artikel med rubriken ”Kvinnornas rösträtt” från januari 1907. Den är skriven av signaturen Jim.
Frågan om kvinnans politiska rösträtt har som damerna vet på visst sätt blifvit aktuell på senare året.
Men ärade rösträttsfirande damer! Veten I på hvad sätt frågan drefs fram vid fjolårets riksdag? Jo, det var riksbyggmästaren P Em Lithander, som hade den i bakfickan för att användas i nödfall. När Staaffs förslag om utvidgad rösträtt för männen hotade att gå igenom drog riksbyggmästaren kvinnan fram ur bakfickan och använde henne för att sätta krokben på Staaff.
Tror I nu mina nådiga, att den goda Per Emanuel ville att ni skulle ha rösträtt? Misstag. Han är kemiskt ren från allt hvad reformsträfvan heter. Vid första lägliga tillfälle stoppar han kvinnan i bakfickan igen.
I ett föredrag härom dagen uttalade doktor Thora Wigardh så många sanningar, att jag blef stormförtjust i henne. Det sanna var visserligen inte nytt men det var roligt att höra det ändå. Så sade hon en del nytt. Det nya var inte sant. Det var inte snällt af doktor Thora. Därigenom sjönk min förtjusning, som förut varit nära kokpunkten, till under noll.
Jag skrifver obetingat under på att alkoholen är kvinnolyckans farliga fiende, jag delar fru Thoras psikt om den gifta kvinnans rättslösa ställning och liksom hon inser jag den stora faran af generiska sjukdomar. Allt hvad hon föreslår i lagstiftningsväg för att råda bot på eländet är jag obetingat med om. Och detta är inte bara jag utan alla män som har hjärta i bröstet.
Hvad berättigar då fru Thora att säga: ”Männen stifta aldrig lagar, som hindra dem att supa, eller tillerkänna kvinnan hennes rätt gentemot mannen och inte heller lagar, som bringa straff åt män, hvilka nedsmitta kvinnorna”.
Jag vill inte tro att den älskvärda doktor Thora medvetet säger en osanning. Men det må i alla fall sägas, att hennes yttrande vittnar om en kolossal okunnighet. Hur är det i Amerika, goda fru Thora, där en del af Förenta staterna genomfört förbudslagstiftning? Är det kvinnorna eller männen som genomfört den? I samma land är kvinnans rätt gentemot mannen lagligt garanterad. Och ändå har kvinnorna inte politisk rösträtt där.
Men det kan hända, att Amerika ligger för långt bort för fru Thora. Vi kunna då taga ett exempel från närmare håll. Beträffande de veneriska sjukdomarna har Danmark nyligen antagit en lag, som är så sträng, att fru Thora säkerligen skulle vara alldeles tillfreds om den tillämpades äfven i Sverige. Och tänk Eder, lilla fru Thora, denna kag har stiftats af de otäcka karlarna.
Eftersom de veneriska sjukdomarna kommit att nämnas, så tillåt en liten parantes. Det är en delikat fråga men af genomgripande social betydelse och bör därför kunna få särskådas äfven från mannens synpunkt. Och då frågar jag: är kvinnan så alldeles utan skuld i det rådande eländet?
Älskvärda damer! I sin yngligaålder har nästan hvar och en man en ren och upphöjd kärlek till någon ung kvinna. Sagda unga kvinna kanske tycker om honom också, men i de flästa fall är hennes kärlek inte starkare än att hon gifter sig med en annan, som har det bättre förspändt i ekonomiskt hänseende. Så blir den unge mannen bitter och den frukt han inte fått smaka som tillåten den snattar han som förbjuden. Och så försjunker han allt mera i lasten.
Så en sak till! Kvinnan vill numera inte lära sig att bli en duglig husmor. Hon föredrar att för en svältlön förrätta det arbete, hvarmed mannen skulle försörja sig och henne. Om hon sedan skulle gifta sig har hon så stora pretentioner, att få män äro i stånd att uppfylla dem. Detta är kanske den betydelsefullaste orsaken till eländet. Kvinnan har sannerligen inte anledning att kasta första stenen!
Men för att återgå till fru doktorn och hennes rösträtt, så vill jag med risk af hennes onåd påstå, att mannens rösträttsfrågas lösning ej får förfuskas av kvinnans. Kvinnan är för öfrigt inte mogen för rösträtt. Detta är ett djärvt påstående, men jag är just inte djärf av mig – inte ens för kvinnan.
Jag påstår att af kvinnorna är det ingen, som är så politiskt inträsserad, att hon ens har reda på den svenska rösträttsfrågans historia under, låt oss ej ta till för mycket, endast de senaste fem åren. Och nittionio af hundra bland dem veta inte vad statsministern heter.
Nej, mina damer, ni måste först visa att ni inträsserar eder för politik, sedan kunna vi resonera med eder om rösträtt. Arbetareklassen har höjt sig och visat sig vara värd den, denna klass är nu närmast berättigad att få den. Arbeten nu ni på att sätta eder in i dagens brännande frågor, mina nådiga, sedan ni gjort det skall jag bli den förste att arbeta för att ni skall få rösträtt.
Någon månad senare (februari 1907) kommer artikeln ”Rösträttsfostret, som är undertecknad av signaturen Lear. Den lyder:
I lördags var alltså den stora dagen, då slöjan rycktes från svenska folkets ögon, då det ändtligen fick veta hvad det har hoppas eller frukta! Man har alltså fått lämna trons och gissningarnas fält och har nu klart för sig, hvad man har att kämpa för eller emot.
Då vi för någon vecka sedan aningsvis antydde, att den nyss samlade riksdagen måhända skulle blifva en överraskningarnas riksdag, trodde vi dock ej, att vi så snart skulle blifva så grundligt sannspådda. Ty på de allra flesta torde väl den kungl. propositionen ha värkat i något afseende absolut öfverraskande. Ja, på alla öfver huvud taget utom dess egna upphofsmän. Men det blir kanske äfven deras tur!
Det har nu så mycket talats och skrifvits om mödvändigheten af en värklig rösträttsreform, att till och med de, som endast för några få år sedan under förnämnt tvifvel affärdade saken med en axelryckning, nu tro och erkänna sanningen häraf. I snar nationell samling ligger Sveriges framtid. Men den Lindmanska propositionen har förvisso ej sett dagen i samlingens tecken. Dess mottagande i prässen har ej sannerligen varit af den art, att man får intrycket af morgonrodnaden till en nationell pånyttfödelse. Den hufvudstadstidning, som framför andra ha förmågan af stora vyer och historiska synpunkter, säger om de kungl. propositionerna, att de ”äro kemiskt rena från allt, som kan tyda på en stark känsla, att vi står inför en af de betydelsefullaste reformer i det svenska statsskicket sedan enväldets afskaffande”. En annan Stockholmstidning fruktar, att ”den proportionalistiska metoden i stället för att vara ett smidigt redskap för folkviljan blir ett nät, i hvars maskor folkviljan strypes”, medan en mycket framstående landsortstidning direkt kallar den föreslagna kommunalreformen ”en kallblodig beräknad klasspolitik.” Och vi hysa en djup och fast öfvertygelse, att aldrig åstadkomma någon samling av Sveriges land af det morganatiska äktenskapet mellan en reaktionär rösträttsreform och den nu föreslagna kommunalreformen. Ett antagande af dessa båda vore en riksolycka, långt större och farligare än status quo.
Den innersta afsikten med proportionalisträttvisan kommer först riktigt i dagen, då man uppmärksamt studerar den med det nya balsättet förenade valkretsindelningen. Allt hvad frisinne heter skall oskadliggöras. Af storstädernas nuvarande representantantal strykes först utan vidare tredjedelen, medan det beräknas, att af de återstående ”radikalerna” ytterligare omkring en tredjedel bortfaller genom den proportionalistiska metodens välgörande invärkan. Och alla mindre städer omgifvas sedan af en kompakt och pålitlig skyddsvakt af bondevalmän, som nog skola förstå att hålla det borgerliga frisinnet, där det till äfventyrs kan förefinnas, inom marginalen. Se, däri ligger just det proportionalistiska rättvisan stora hemlighet, att alla äro kallade till röstning, men att endast få vänstermän komma att bli utkorade.
Äfven de stora valkretsarne komme säkert att blifva ett svårare hinder för rösträttens praktiska utöfvande än man nu föreställer sig. Ett är visst; det nya systemet skulle bli en ypperlig fostran till enighet inom partierna. Och det kunde nog behöfvas på många håll. Men att åstadkomma denna nödvändiga samvärkan mellan många och långt skilda orter blefve ingen lätt sak, särskildt som ju på landet lokalpatrionismen har lätt för att vilja göra sig gällande. Här skulle vår valkrets komma att bestå af 7 härader, Flundrem Väne Bjärke, Vätle, Ale, Kullings och Gäsene samt 2 städer, Vänersborg och Alingsås, ett stort tättbefolkadt distrikt af minst 12 mils utsträckning i längd.
Sådana områden äro ej lätta för valledningen att sammanhålla.
Fortsättning följer…
