Också nästa artikel i Tidningen Trollhättans djurskyddskampanj är från augusti 1906. Dess rubrik är Djurplågeri och djurskydd.
Del 2
I en tid som vår, när krafvet på människovärdets erkännande gör sig allt starkare gällande och detta erkännande allt mer och mer vinnes, är det lämpligt att äfven kräfva erkännande af ett annat lifsvärde, nämligen djurens.
Det kan ej bestridas, att det sätt hvarpå människan behandlar djuren i hög grad betecknar hennes moraliska ståndpunkt. I Skandinavien torde i allmänhet behandlingen af djuren vara bättre än i sydliga länder. Resande nordbor tolka samstämmigt sina pinsamma intryck af körsvenners och åsnedrifvares obarmhärighet i Italien, Frankrike och Spanien samt – ej att förglömma – af tjurfäktningarne i det sistnämnda landet.
Därmed är det emällertid icke sagt att skandinaverna äro djurskyddsvänner i gemen och att de gjort och gör hvad på dem ankommer såsom människor gentemot våra stumma bröder. Långt därifrån. Men i det omnämnda förhållandet kan sökas stöd för den uppfattningen, att här i Norden djurskyddssträfvandena ha en tacksammare jordmån än annorstädes. Och om så är – dess större blifver vårt ansvar, om vi icke utnyttja denna fördel för sakens framgång.
Mänskligheten, liksom människan individuellt, har utvecklat sig från en lägre ståndpunkt till en högre, från egoism till altruism. Det fanns en tid, då det beredde människorna njutning att se en deras like brännas på bål eller rådbråkas, då det var folklustspel att se fångar slitas ihjäl af vilda djur på en arena. Mänskligheten har kommit några pinnar högre på utvecklingens stege sedan dess. Den rysning som skulle genomila oss vid en dylik åsyn vore nog icke vällustens och njutningens utan afskyns och förskräckelsens. Det samma är fallet, när vi råka bevittna något groft djurplågeri, men det finare eller maskerade undgår ofta vår uppmärksamhet och gör i hvarje fall icke så djupt intryck.
Det utöfvas dagligen och stundligen djurplågeri på en mångfald olika sätt och af skiftande orsaker.
Vinningslystnaden drifver hästägaren att pina sina dragare med för tunga lass; grymhet (brist på medlidande) drifver körsvennen att slå den försvarslöse; ärelystnaden drifver kapplöpningsmannen att spränga sin ädle springare på rännarebanan: modegalenskapen föranleder småfågeljakt – den tanklösa societetsdamen skall ki ovillkorligen ha ett fågellik i hatten -; tanklöshet och okunnighet vålla att barn plåga hundar, kattor, kaniner och andra djur, som de komma åt; ett missriktat vetenskapligt nit, kompletterat med denna brist på medlidande, vi kalla grymhet, föranleder en mängd lärde och deras adepter till utöfvande af djurplågeri i en af dess vidrigaste former – vivisektionen; och sist men ingalunda minst viktig som orsak till djurplågeri ha vi dryckenskapen, rusdrycksbruket.
Vivisektion är en äldre benämning på vetenskapliga experiment om innebär experiment på levande djur. Företeelsen innefattas i dag av begreppet djurförsök. Benämningen vivisektion har numera en negativ laddning (red. anm.).
Vi se landtmän komma in till städerna med lass af sina produkter. Ingenting ger oss anledning att kalla dem djurplågare. De ha måttligt lass, välfödda hästar och varsam framfart. Men sedan de varit några timmar i staden, sedan de sålt sina produkter och skola ge sig af hem – då äro de som förvandlade. Krogen har ånyo dragit till sina offer och förvandlat hederliga människor till uslingar. Den ekonomiska vinsten af möda och flit blef kanske nu förspilld. Då de återvända hem slå de hästarne, köra våldsamt halfva vägen, men gå så in till en bekant och låta de svettiga djuren stå ute i kölden en timme eller två, fortsätta sedan färden på samma sätt, vid hemkomsten fösa de in hästarne i stallet men glömma att ge dem foder och vatten. En hungrande familj, hvilken i hoppfull glädje inväntar husets herre – finner i honom en drucken stackare – utan pängar och bröd.
Vi tala här icke om landtmännen i gemen utan om en viss kategori bland dem, som finnes öfverallt. Och det ofvan skildrade tillvägagåendet upprepas, delvis eller i sin helhet, dag för dag, om icke i den ena landsändan så i den andra.
Där vinet går in, går vettet ut, och äfven den mäst ömsinte kan bli vildsint, sedan han genom ruset mist större delen af sitt förnuft. Rusdrycksbruket är en fiende till alla humanitära sträfvanden, ej minst till djurskyddsrörelsen.
Det allmännaste och mäst omfattande djurplågeriet torde leda sitt upphof ur tanklösheten och okunnigheten. Hvarken vinningslystnad, ärelystnad, modegalenskap eller dylikt gör att tusentals fårkreatur under heta sommardagar halft försmäkta af törst på de bohuslänska och norska skären, där färskvattensamlingar uppstå i fördjupningar vid rägn, men dunsta bort efter några dagars solhetta. Och nötboskapens torterande i mörka, kvafva ladugårdar är åtminstone icke dikterat af vinningslystnad, ty dylik behandling åstadkommer utan undantag dålig afkastning.
För folk, som fått ögonen upp för djurskyddssakens innebörd, är det af vikt att bekämpa allt detta djurplågeri, att leta fram till orsakerna i hvarje särskilt fall och söka rycka upp det onda med roten. Mot okunnigheten hjälper upplysning, mot brottsliga motiv få lagliga åtgärder vidtagas. Och där vi finna lagen knapp och otillfredsställande, där böra vi ena oss om krafvet att få den bättre. Första kammaren afslår visserligen dylika motioner, ehvad de gälla förbud mot användande af taggtrådsstängsel eller utvidgning och komplettering af de djurskyddsparagrafer som finnas, men vi få ej förtröttas att föra fram våra kraf, ej heller att sprida upplysning och värka för djurskyddsrörelsens idéer.
Djurskyddsfrågan är ju först och främst en humanitär sådan. Vi vilja väcka medlidandet, medkänslan hos folk och bespara djuren onödiga lidanden. Vi proklamera budet: gör icke andra, hvad du ej vill att andra skola göra för dig. Du tycker själf icke om smärta – tillfoga därför ej andra varelser smärta. Äfven djuren ha närvsystem och känsel, de ha behof af frisk luft, af ljus, af rörelse och af lämplig föda; de ha en viss prestationsförmåga, som ej bör öfverskridas. Att få dessa förhållanden kända och erkända, är djurskyddssakens humanitära innebörd.
Men den har därjämnte en ekonomisk och nationalekonomisk skada sida. Det är en nationalekonomisk vinst att skydda småfåglarne, ty de äta upp skadeinsekter och deras larver. Det är en ekonomisk vinst både för landet och kreatursägarne att ha ljusa, luftiga ladugårdar, kraftig utfodring och god rykt och vård åt husdjuren.
Alla skäl tala därför för djurskydd, men inte emot. Vårt folk är oemottagligt för skäl – låtom oss blott framlägga dem och upprepa dem. Djurskyddssträfvandet är ett företag, som hög och låg. fattig och rik utan åtskillnad kan vara med om. Och alla som blott vilja något kunna gagna saken, den regeln gäller här som i andra fall.
Det invändes – de obotfärdiga ha, som vi veta, alltid förhinder -: Vi ha icke tid och krafter öfriga för denna rörelse. Här finnes tusen och åter tusen människor som lida – det är viktigare att hjälpa och skydda dem…
Undanflykter! Djurskyddsvänligheten – äfven den organiserade – behöfver icke nödvändigtvis taga vare sig tid eller krafter i anspråk, åtminstone icke i nämnvärd grad. Att tillhöra en djurskyddsförening är hvarken dyrt eller tidskräfvande . Afstyra djurplågeri kan man mången gång blott med ett vänligt ord och att gifva akt på sig själf så att man ej i tanklöshet förorsakar djuren lidande ha vi rätt att fordra af enhvar som läser dessa rader.
Mången god sak försvåras och förfelas, därför att så många intala sig själfva, att de ingenting kunna göra för densamma, fast de erkänna dess berättigande. Detta själfbedrägeri böra vi bortarbeta.
Den värkliga utvecklingen består uti allt det, som skapar mildare seder och mänskligare tankesätt. Djurskyddssakens upptagande som vår gemensamma sträfvan skulle befordra vår medkänsla, förmildra vårt lynne och komma oss med skalden att tro att det kvinliga veka i människosinn skall frälsa världen att ringa in förbrödringens framtidsrike.
Fortsättning följer…
